elinegnor

Jag har alltid varit relativt duktig på att hålla ordning på mina pengar. Dels tack vare mina föräldrars uppfostran och dels tack vare att jag helt enkelt tycker det är roligt att organisera och planera. Trist kan en del tycka, för all del tyck det ni.

 

Jag har alltid sparat kvitton när jag handlat och sedan första året på universitetet har jag för noggrann bokföring över min utgifter. Idag satte jag mig ned för att föra in de senaste månadernas kvitton och bestämde mig för att lägga in alla dessa års inkomster och utgifter på datorn för att få en översikt. Vad jag kom fram till? Min första lärarlön (halv månadslön alltså) betalade igen de sparpengar som finansierat "förlusterna" under min studietid.

Jag har inte tagit ett öre studielån under de fem år jag läst på universitetet. Med det sagt har jag fått hjälp av föräldrarna som fyllt på mat när de varit på besök eller skickat med mig hemifrån. Utan att förringa betydelsen av det och annan stöttning från dem vill jag ändå mena att jag tagit mig igenom det ganska självständigt med mina egna resurser.

Låt oss se på mina studier som ett företag. Innan jag startade företaget hade jag cirka 6000 kronor sparat. För mig var det jättemycket pengar och är fortfarande det. Det var alltså mitt startkapital.

Under mina fem år på universitetet är det mycket sällan som jag köpt mat på plats utan jag har nästan jämt haft med matlåda. Jag har gjort storkok och fryst in, jag har koll på mat så att jag inte behöver slänga och jag har inte behövt lägga pengar på något som många tycker ingår i studentlivet: alkohol. Till min första kurs köpte jag all litteratur i panik men jag läste med personer som pluggat längre och snappade snabbt upp knep. Jag lärde mig att inte vara förhastad i att skaffa litteratur, att låna på biblioteket och skaffade kopieringskort för att nämna några saker. Låt oss säga att företaget satte in åtgärder som effektiviserade och sparade pengar.

Under de två första åren på universitetet jobbade jag inte, sedan fick jag tack och lov fatt på ett jobb via en kompis som jag läst med ända från början av mina studier. Utan det jobbet hade jag nog inte klarat av att leva på bidraget. Jag vill dock påpeka att det har inneburit kring 4000 två gånger om året. Sedan har jag även haft mindre ströjobb men jag har sällan jobbat mer än tre veckor under sommaren. Företagets verksamhet har alltså inte vilat på inkomsterna utan snarare tagit sin utgångspunkt i att minimera kostnaderna, det har inte handlat om någon vinstmaximering utan det främst målet har varit att gå break even.

En del tycker kanske att jag är galen som valt att göra så som jag beskrivit ovan. Själv känner jag mig inte ett dugg galen där jag nu sitter och konstaterar att jag inte har ett öre i studieskuld och redan har betalat tillbaka "skulden" till mig själv. Företaget har gått med "vinst" två av de fem åren, men förluståren har inte utökat skulden utöver startkapitalet.

Fem år senare sitter jag nu här med "återbetalat" startkapital, jobb med en lön där det sparas en summa varje månad och en lärarexamen. Hur många kan säga det?

Så då kommer den eviga frågan, har jag ens haft ett liv? Ja, jag har haft ett liv. Ett liv som passar mig. Klart det är trevligt med pengar och jag unnar mig betydligt mer idag (iom fast jobb) än vad jag gjort under studietiden men jag har för den delen inte några bestående men av att ha levt billigt. Billigt betyder inte dåligt. Brukar ni betala för att umgås med era kompisar? Eller för att röra er i naturen? Eller motionera/träna hemma? Jag kanske helt enkelt har en väldigt bra livsstil för att det ska passa att leva billigt. Eller också har jag helt enkelt lyckats för att jag bestämt mig. You pick, det enda jag vet är att det har gått. Det har gått och jag är jävligt stolt över mig själv! //Elin