elinegnor

Det här med punktlighet är lite av min grej. Hellre tio minuter tidig än tio minuter för sen. Jag skulle nog kunna sträcka mig till att påstå att alla som känner mig nog undermedvetet alltid förutsätter att jag är i tid. Jaha tänker ni, vänta så ska ni få höra ett par fina historier.

Tredje året på gymnasiet var tanken att jag skulle skriva högskoleprovet. Eftersom jag främst sökt till olika lärarprogram (utan alltför hög, läs relativt låg, intagning) och, utan att skryta, hade relativt bra betyg så fanns det egentligen ingen anledning för mest troligt skulle jag komma in ändå. Men det är en annan historia. Jag hade bestämt mig för att göra provet och betalade snällt in de 360 kronorna det kostar att anmäla sig.

 

 

Ett par veckor innan provet började jag förbereda mig. Jag fick låna gamla högskoleprov från diverse källor och jag satt med de där och svor över hur korkade jag tyckte de var. Vi kan vara överens om att jag var rätt nojig, som vanligt, över de där proven.

När dagen D närmade sig pratade jag med en kompis som lovade att möta upp mig och följa mig till the location av provet. Jag hade aldrig tidigare besökt Parkskolan och tyckte också det kändes bra att få lite pepp på morgonen.

Lördagen den 5 april 2008 var det dags. På fredagskvällen ställde jag larmet, somnade relativt fort med tanke på nervositeten och drömde säkerligen om den där förbaskade mattedelen. När jag vaknade på lördagsmorgonen var klockan inte vad jag väntat mig. Jag vaknade när proven redan startat och insåg att det gått för långt för att jag skulle hinna till Parkskolan för att få skriva alla delarna av provet, även om jag skulle skippa att äta eller något annat skulle jag inte hinna. Jag tittar på mobilen, varför hade den inte ringt?! Min fina telefon meddelar att jag har minst fem missade samtal från Caroline, min fina vän som skulle möta upp mig. Ljudet var på, alarmet var inställt. Så vad var problemet? Jag hade glömt ändra veckoalarmet till helglarm. Grattis Elin. Sedan hur jag lyckats sova genom att de gånger Carro ringt. Ja ni det mysteriet är ännu inte löst. Snacka om att jag kände mig bedrövad.

 

 

 

Vid det här laget har ni kanske börjat ledsna på historien. Men förstå det här: jag försover mig aldrig! Tydligen stämmer inte det påståendet. Att jag av alla dagar skulle försova mig på dagen jag skulle skriva ett prov jag betalat för. Suck. Brukar dessutom alltid vakna en timme innan väckaren när det är något viktigt för min hjärna är som inställd på att jag inte får missa det.

Så här långt in i texten börjar till och med jag bli less men ni måste förstå att jag till stora delar isolerat mig under förkylningsdagarna bortsett från de enstaka jobb- och universitetstimmar jag hunnit med vilket innebär att jag 1. inte bara är utan röst utan 2. jag har pratat way to lite i veckan ;)

Bara för sakens skull kan jag berätta om en annan makalös försovning ungefär två år efter högskoleprovet. Jag var uppe i Umeå för jobb med NTA-lådorna. Vi hade utskick och jag skulle vara ute på lagret vid...jag minns inte riktigt men på förmiddagen i alla fall för vi skulle fixa det sista innan vi skulle skicka ut lådorna vid ett. Jag vaknar och ser att jag har flera missade samtal och säkert nått sms från Malin, tillika min vän, kurskamrat och kollega. Jag ringer upp henne och säger förlåt säkert tusen gånger. Hon försäkrar mig om att det är lugnt, hon har hunnit med förberedelserna men säger att hon blev så orolig för jag är ju alltid i tid. Hon trodde jag cyklat omkull eller att det hänt något annat så hon hade ringt upp två kurskamrater som bodde i närheten av mig. Just som hon säger det ringer det på dörren. I mitt nyvakna tillstånd säger jag hejdå till Malin och går med skam iväg och öppnar dörren, förklarar för mina kurskamrater att jag "bara" försovit mig. Tro mig, jag fick höra det där ungefär i en veckas tid.

Jag försover mig aldrig. Det håller jag fortfarande fast vid. Det som gör mig irriterad är att jag tycks lyckas försova mig när det passar som sämst.

 

Varför skriver jag så passionerat om mina dumma försovningar? Jo för att det hände igen idag. Min mobil har krånglat lite, måste omformatera den, och inatt hade den dött. Detta innebar att jag vaknade strax innan tio istället för sju. Jag hade tänkt att duscha och hinna med en lugn morgon innan jag skulle fara in till Universitetet för att dels träffa bästa Jojo och dels hinna med ett övningspass med entreprenader. Scratch that. Blir inget universitet för mig idag.

Som jag skrev igår så har min förkylning förändrats under veckan och under delar av gårdagen mådde jag oförskämligt bra. Idag har näsan lika tätt som igår kväll och min röst...ja det kanske är lika bra att jag inte har någon här som jag kan prata med.

Imorgon bitti sitter jag som tävlingssekreterare på MWRs klubbmästerskap (startar klockan nio på Solängets travbana) och jag hoppas för allt i världen att min röst hunnit reparera sig lite i alla fall. Om inte annat kan jag ju teckna alfabetet lite halvt iaf ;)

Om ni har orkat läsa så här långt tycker jag att ni är tappra som tusan! Kudos till er! Innan jag slutar skriva måste jag påpeka att Hockeybibeln (Aftonbladets) och Elitseriebilagan (Expressen) kommer ut idag så jag ska minsann se till att masa mig till affären och köpa dem samt farinsocker så att jag kanske kan baka småkakor till imorgon :D Mindre än en vecka kvar till Elitseriepremiären nu :D Happy happy happy! Over and out! //Elin