elinegnor

Hastighetsbegränsningar, ett ont omen enligt många förare. Fast egentligen, vad är det för fel på att rädda liv om man kan? Jag skulle vilja påstå att begränsningarna finns där i förebyggande syfte, för att rädda så många liv som möjligt. Vi stöter på dessa skyltar på livets vägar också, de finns där för att hindra oss att rusa iväg. Ibland måste man stanna upp och ofta känner man inte själv när det behövs. Det är där som 30-skyltarna kommer som en gåva. Vi känner en plikt till att vara laglydig, att följa reglerna och utnyttjar det därför som en ursäkt för att varva ner. Men det är nog inte många som ärligt kan påstå att de ogillar sträckorna med 110 km/h. Där får vi chansen att fly, rusa ifrån alla problem och bara låtsas som om allt är bra. De sträckorna är minst lika viktiga för att vi ska leva, för att vi ska må bra längs livets vägbanor.

Du kanske någon gång kommer till en återvändsgräns och tänker på den bortslösade tiden det tog att komma dit, men glöm inte bort allt du upplevt längs vägen. Det är inte alltid målet som är det viktiga, utan resan. Låt irritationen rinna av, gå tillbaka och välj en annan väg. Trafikljuset slår kanske om till rött just då du kommer, men bli inte arg. Se det positiva i situationen och slappna av medan du kan. Du har just fått en giltig ursäkt till att slappa, använd den!

Kanske passerar du en olycka längs färden eller råkar ut för en själv. Någon nära som blir skadad eller någon du aldrig sett. Det spelar ingen roll vem det är, du kommer ändå att bli mer eller mindre ledsen, speciellt ifall någon olycksam lämnar in bagaget och säger upp sig, lämnar jordelivet. Tänk då på hur du velat att folk skulle reagera om du varit den som sagt adjö, inte med ord utan genom att lämna din kropp kall och blek. Hade du velat att världen skulle stanna av? Antagligen inte. Hade du velat att dina nära och kära skulle stanna av och förstöra sina liv för att sörja dig? Absolut inte! Klart du kanske velat att de skulle sörja dig, men inte förstöra sina liv genom att gräva ner sig i sorgen. Det du skulle ha velat att de skulle göra är att komma ihåg dig. Komma ihåg dig och kunna glädjas av vad de upplevt med dig. Kunna skratta åt de saker som du sa utan att känna att de driver med en död person; de visar sin uppskattning genom att hålla dig vid liv i minnena. Och precis så vill de att du ska göra om den eviga sömnen drabbar någon av dina nära… Så småningom kommer du att orka passera olyckan längs vägen. Du kommer då att komma till nya problem eller snarare dilemman. Det viktiga är att du inte ger upp!

Den dagen du kommer till den mörka tunneln och det inte finns någon annan väg att gå, den dagen kommer du känna depressionen lägga sig som ett tjockt täcke över dig. Men en tunnel har såklart två ändar, så se framåt och du kommer snart att se ljuset från den andra änden. Tunneln kan vara rätt kort men också väldigt lång, hang on there cowboy, du når ljuset om du bara håller ut. Den lättnad som slänger sig i ditt ansikte likt en svalkande vind på sommaren kommer att vara obeskrivlig. Du gick in i ena änden och kommer ut i andra starkare än någonsin, härdad. Kanske är det en grön äng där, kanske rent av en soptipp, men det spelar ingen roll för du klarade dig genom tunneln så nu känns det som om inget kan stoppa dig. Din styrka genom tunneln eller motorstoppet som var så nära har påverkat din omgivning. I vilket av fallen så kommer det visa sig att du klarat en tuff period och nu är på väg tillbaka. Har du orkat hålla dig positiv i mörkret ska du ha all credit för det, din äng blommar säkert för fullt. Har du tagit dig igenom men snubblat omkull mer än en gång är det ännu bättre, du har ju rest dig. Din omgivning verkar säkert väldigt dyster men det kommer att ordna sig lika snabbt som du själv återhämtar dig.

Vägar är inte fria från hinder. Ett träd kan ha ramlat rätt över vägen, men gör något åt det då! Lätt för dig att säga tänker du antagligen. Jag kan inget annat än att hålla med; det är lätt för mig att säga då det inte handlar om mig. Men det är du som måste flytta trädet, visst kan du få hjälp, men då måste du ta initiativet och be om den. Så varför tar du inte emot någon av de händer som sträcks ut? Jag skulle gissa på att du är rädd. Rädd för att verka för vek. Du vill helt enkelt inte släppa in vem som helst i din bil och de du litar på skrämmer bort dig, du förtjänar inte att folk bryr sig enligt dig. Ingen säger att du ska lämna din bil olåst, bara att du kanske borde öppna den lite oftare. Åt de du litar på i alla fall. Tro mig, du förtjänar det.

Du kommer att stöta på massor av människor längs vägen, många du ogillar och förhoppningsvis fler som du gillar. Men snälla, döm inte bilen efter färgen. Även om du träffar någon då du väntar på bussen, bara under några sekunder. Även om du aldrig mer kommer se den personen, ge den en chans. Du kanske ogillar damen som står där redan då hon svarar på ditt hej med en sur ton i rösten och en nedvärderande blick. Har du tänkt på att hon kanske känner sig underlägsen? Det kan vara hennes sätt att skydda sig från din inbillade överlägsenhet. Tänk på det nästa gång och ge folk en chans.

Enkelriktade gator är alltid ett irritationsmoment; man tittar åt båda hållen men det kommer bara bilar från ett. Om du längs din färd kommer in på en sådan, ta det lugnt. Man kör inte in på en sådan väg såvida man inte vet vart den ska eller om man kört vilse. Enkelriktat kan vara bra, du behöver ju inte välja väg, du kan bara gå rakt fram. Och om det nu är så att du kört vilse, man hittar inga nya stigar utan att tappa bort sig.

Vägen kan inte fortsätta i all evighet, det är sant. Alla vägar har sitt slut. För en del är det skrämmande. De vill veta när de närmar sig slutet. Det vill nog alla, mer eller mindre. En del tar en dag i taget, levet i nuet. Helt okej det också, gör som du vill. Hur du än gör så kommer slutet på vägen förr eller senare. För vissa för tidigt, för andra senare än vad de velat. Men glöm inte bort att slutmålet inte behöver betyda slutet för alltid. Haka inte upp dig på en korsning, det blir bara värre. Stressa inte för den delen utan njut av din omgivning. Vi har alla ett öde men det ändras hela tiden efter våra beslut. Ödet styr inte oss, vi styr ödet. Ta vara på de fina stunderna och kom över de sämre, livet är trots allt kort och vi lever bara en gång…