Innerst inne
Jag har aldrig riktigt beskrivit mig själv med ordet tävlingsmänniska. Envis, tjurskallig och liknande adjektiv, jodå men jag ser mig inte som en tävlingsmänniska. På tävling blir det så väldigt mycket allvar för vissa. Som föräldrar till knattelag som jagar domare...men man behöver faktiskt inte ta saker och ting på blodigt allvar för att tävla. Man kan göra det för sig själv och framförallt tävla för sig själv, då är det roligt!
Jaha hur kom jag att tänka på det helt plötsligt? Jo det närmar sig snart westerntävling för Team Egnor och personligen följer jag numera med som hjälp till de som ska tävla. Jag har inte tävlat speciellt mycket men en del tävlingar har jag hunnit med och med dem följer oslagbara minnen.
Min första tävling var nervös och det jag tyvärr minns mest var att vi (jag och Bestis) misslyckades totalt med grinden för att jag hade för bråttom och att jag dessutom gjorde fel i slutet av mitt mönster. Så, klart att det finns mindre roliga minnen men jag håller mig till de fina minnena ikväll.
2005 var det klubbmästerskap i Junsele och jag och min kompanjon Bestis var med i Trail at hand. För er som inte känner till westernridning så väl kan jag förklara lite kort. Trail at hand innebär att man leder hästen, alltså går bredvid den, genom ett mönster som består av olika hinder som bro, grind, bommar i olika formationer med mera och så får man plus eller minus beroende på utförandet. Vi var först ut av...tror det var fyra ekipage och när vi lämnade banan efter avslutat mönster kändes allting fel.
Det är ingen underdrift att säga att jag var gråtfärdig även om jag i efterhand gick igenom vår prestation och inte kunde komma fram till varför det känts så dåligt. När det var dags för prisutdelning ropar speakern: "Och på en första plats Elin Egnor och Bestis...nä nu skojar jag med er, vi ska såklart börja bakifrån." Jag hade väntat mig att höra våra namn först även om jag inte sett de andras prestationer och när speakern sa första plats tänkte jag helt enkelt att hon sa fel. Uppräkningen startade dock om och våra namn kom inte upp först, inte som andra eller tredje ekipage heller utan vi vann klassen. Vår första vinst tillsammans och plötsligt var det glädjetårar som trängdes i ögonvrån. Jag var så stolt över Bestis.
Ett annat minne som aldrig kommer att glömmas är från den senaste tävlingen då jag tävlade Bestis i ridgrenar. Vi var med i en Trail och i mönstret ingick en galoppfigur som skulle göras över bommar. Det är svårt att förklara men figuren var rätt liten och innebär minst tre snäva svängar så att säga. När jag fick se mönstret på tävlingsdagens morgon trodde jag att det inte ens var lönt att försöka men så var det det där med tjurskallen och även om jag visste att styrningen i galopp inte var så bra och att det fanns svårigheter med att hålla galoppen så kunde jag inte annat än att försöka. Vi gick in och avverkade halva mönstret innan vi nådde galoppfiguren och jag minns hur det kändes som att både jag och Bestis tänkte "nu jävlar, nu kör vi!". Glädjen inom mig när vi klarade figuren med ett fåtal avbrott var obeskrivbar. När vi avslutat mönstret (ungefär här insåg jag att jag inte haft mina nummerlappar på och borde ha blivit diskad) slängde jag mig av Bestis och gav henne en kram, det får tala för sig själv.
Jag kan hålla på länge och skriva långt men jag tror att jag skrivit långt nog nu. Jag har personligen inte tävlat sedan 2008 och jag måste säga att jag saknar det nu när jag håller på och hjälper till så gott jag kan med tävlingsförberedelserna. Även om jag vet att jag har min kompanjon Bestis att vända mig till när som helst så saknar jag oss som ett team :) Well jag kanske får ta upp tävlandet en vacker dag, men tills dess nöjer jag mig med att följa med och få uppleva atmosfären :D
Så är det och till helgen bär det iväg till Österåsen, ska bli spännande att se hur WRZ arrangerar tävlingar! Imorgon bär det av för att kolla posten och hämta lite kvarglömda saker i läggan och sedan får vi se vad nästa vecka bjuder på utöver Tidningen 7 konserten! //Elin
Jaha hur kom jag att tänka på det helt plötsligt? Jo det närmar sig snart westerntävling för Team Egnor och personligen följer jag numera med som hjälp till de som ska tävla. Jag har inte tävlat speciellt mycket men en del tävlingar har jag hunnit med och med dem följer oslagbara minnen.
Min första tävling var nervös och det jag tyvärr minns mest var att vi (jag och Bestis) misslyckades totalt med grinden för att jag hade för bråttom och att jag dessutom gjorde fel i slutet av mitt mönster. Så, klart att det finns mindre roliga minnen men jag håller mig till de fina minnena ikväll.
2005 var det klubbmästerskap i Junsele och jag och min kompanjon Bestis var med i Trail at hand. För er som inte känner till westernridning så väl kan jag förklara lite kort. Trail at hand innebär att man leder hästen, alltså går bredvid den, genom ett mönster som består av olika hinder som bro, grind, bommar i olika formationer med mera och så får man plus eller minus beroende på utförandet. Vi var först ut av...tror det var fyra ekipage och när vi lämnade banan efter avslutat mönster kändes allting fel.
Det är ingen underdrift att säga att jag var gråtfärdig även om jag i efterhand gick igenom vår prestation och inte kunde komma fram till varför det känts så dåligt. När det var dags för prisutdelning ropar speakern: "Och på en första plats Elin Egnor och Bestis...nä nu skojar jag med er, vi ska såklart börja bakifrån." Jag hade väntat mig att höra våra namn först även om jag inte sett de andras prestationer och när speakern sa första plats tänkte jag helt enkelt att hon sa fel. Uppräkningen startade dock om och våra namn kom inte upp först, inte som andra eller tredje ekipage heller utan vi vann klassen. Vår första vinst tillsammans och plötsligt var det glädjetårar som trängdes i ögonvrån. Jag var så stolt över Bestis.
Ett annat minne som aldrig kommer att glömmas är från den senaste tävlingen då jag tävlade Bestis i ridgrenar. Vi var med i en Trail och i mönstret ingick en galoppfigur som skulle göras över bommar. Det är svårt att förklara men figuren var rätt liten och innebär minst tre snäva svängar så att säga. När jag fick se mönstret på tävlingsdagens morgon trodde jag att det inte ens var lönt att försöka men så var det det där med tjurskallen och även om jag visste att styrningen i galopp inte var så bra och att det fanns svårigheter med att hålla galoppen så kunde jag inte annat än att försöka. Vi gick in och avverkade halva mönstret innan vi nådde galoppfiguren och jag minns hur det kändes som att både jag och Bestis tänkte "nu jävlar, nu kör vi!". Glädjen inom mig när vi klarade figuren med ett fåtal avbrott var obeskrivbar. När vi avslutat mönstret (ungefär här insåg jag att jag inte haft mina nummerlappar på och borde ha blivit diskad) slängde jag mig av Bestis och gav henne en kram, det får tala för sig själv.
Jag kan hålla på länge och skriva långt men jag tror att jag skrivit långt nog nu. Jag har personligen inte tävlat sedan 2008 och jag måste säga att jag saknar det nu när jag håller på och hjälper till så gott jag kan med tävlingsförberedelserna. Även om jag vet att jag har min kompanjon Bestis att vända mig till när som helst så saknar jag oss som ett team :) Well jag kanske får ta upp tävlandet en vacker dag, men tills dess nöjer jag mig med att följa med och få uppleva atmosfären :D
Så är det och till helgen bär det iväg till Österåsen, ska bli spännande att se hur WRZ arrangerar tävlingar! Imorgon bär det av för att kolla posten och hämta lite kvarglömda saker i läggan och sedan får vi se vad nästa vecka bjuder på utöver Tidningen 7 konserten! //Elin
Kommentarer
Trackback
